Du var världens bästa Farfar, precis som jag och mamma talade om för dig. Hoppas du hörde det..<3

Idag har varit en hemsk dag. Minns inte sist jag var såhär ledsen. Skolan var precis som vanligt men tankarna gick ändå runt i huvet hela dagen. Kände på fysiken att jag inte hade tålamod och ork till att tänka, allt blev fel inget ville som jag ville. Hade håltimma och sen Samhällskunskap. Tog bussen hem. Mötte Emma i trappan vi gick upp och sen gick vi in till hennes rum och jag frågade vad hon gjorde. Hon sa att hon tittade i en bok. Sen blev vi tysta ett tag. Plötsligt säger Emma:
"- Mamma säger att farfar kommer dö snart."
Jag blir stum och hittar först inte ord. vad svarar man? jag kan ju inte ljuga, vi visste ju båda två att det var så. På något sätt kände jag på mig att hon skulle säga nått om Farfar. Jag svarar sedan lite försiktigt:
" -Ja, jag vet. Men det är ju synd om honom. han kommer ha det bättre om han dör"
Vi kramar om varandra och sen går jag in på toan. Telefonen ringer och det är pappa. Emma svarade och pappa talade om att han skulle åka till farfar. Efter ca 30 minuter kommer mamma hem, jag och emma sitter i soffan, jag förstod nästan direkt vad som hade hänt. Mamma talar om att farfar har somnat in och vi kramas en stund i soffan alla 3. Mamma ringer till Niklas och han kommer hem också.  Jag och Emma spelar en omgång rummikub för att få något annat att tänka på. Mamma och Niklas åker och handlar efter en stund och åker sedan hem till farmor och farfar. När dom kommer hem är det min tur att åka och säga hejdå till farfar. Jag och mamma sätter oss i bilen och hon talar om hur det är hos farmor och farfar. Vi kommer dit och går mot dörren. det första jag ser när jag kommer in är pappa som sitter på en stol. Jag klarar inte längre utan faller ner i storgråt och går fram till pappa det första jag gör och står och kramar honom länge länge. Farmor kommer och kramas lite hon också. Sedan säger hon:
"- Du har alltid varit farmor och farfars lilla flicka, jag kommer så väl ihåg när din mamma och pappa kom hem från bröllopsresan och du inte ville följa med dom hem utan hellre ville vara hos farmor"
jag skrattade till lite men jag minns inget från det, jag var nog inte mer än nått år om ens det då.
Sedan var det dags att gå in till farfar och säga hejdå. jag mamma och pappa gick tillsammans in till rummet där han låg. Allt var så fint, ett ljus var tänt på bordet brevid honom och två buketter blommor stod där. Han låg på rygg i sängen med ögonen slutna och händerna på magen. i händerna hade han en liten blombukett. Han var så fin, men det kändes så overkligt. Jag, mamma och pappa stod och kramades och grät länge. Sedan gick jag och mamma fram och tog Farfar i handen och sa hejdå. Allt var så fint och jag hoppas att han hörde vårat hejdå och vår sista hälsning. 
"-världens bästa farfar"
Vi blev kvar en stund till hos farmor och farfar, sen åkte vi hem igen...

Jag inbillar mig att du "bara" blivit sämre men snart är tillbaka hemma igen som du gjort så många gånger förr. Du var ju så envis, och du var alltid så glad. Du hade ett skämt till allt, skojade om allt och retades. Men jag lovar Farfar, jag och pappa ska fortsätta vara precis lika envisa som du var, det har vi ju alltid varit!

Nu ligger jag och försöker sova. Har tänt ett ljus brevid mig, det är för dig Farfar! 

Vila i frid!<3

Godnatt

/ Sandra (som hade världens bästa farfar)