512643, facit vi aldrig glömmer

Detta är en blogg skriven av Sandra och Jennie. Den kommer att handla om vårt gemensamma liv (vi vet att det verkar lite dumt men det är inte som det låter). Den kommer att handla om vår historia, vår vänskap genom dessa 18 år. Det är en blogg för att minnas, en blogg skriven endast för vår egen skull.

Första gången vi träffades har vi förträngt men det var när vi började lekis. Vi blev dock inte kompisar då utan var tillräckligt smarta och hade andra vänner. Jennie var bla. kompis med Johanna, nu även kallad Joppa, som kom att spela en stor roll i allas våra liv medan Sandra var en riktigt jävla player.

Första gemensamma minne vi har är från fritids. Redan på den tiden var vi lika dryga som vi är nu. Vi minns att vi gjort det till en vana att, när det var dags för mellanmål, ligga kvar i soffan bara för att fröknarna skulle säga: "-Kom igen".

Vi tolkade detta ordagrant och sa att vi var tvungna att gå hem för att kunna "komma igen".  Vi gömde oss sedan i ca.10 minuter för att sedan komma tillbaka och säga att vi varit hemma och vänt. Detta upprepades tills fröknarna lärt sig att aldrig säga :"-Kom igen".

Vi var fortfarande så pass smarta att vi inte umgicks på fritiden. Jennie var fortfarande med dåvarande Johanna medan Sandra var med de tuffa tjejerna som killarna stod och köade till. Sandra fick dock aldrig någon av killarna utan fick nöja sig med tje... nej, vi skojar bara.

Det var någon gång i början av mellanstadiet som vi tappade vårt förstånd och började umgås med varandra. Det här bådade inte gott för samhället. Kanske hade vi här fortfarande chansen att bli normala men ödet ville annorlunda. Vi blev mobbare och mobbade ut dåvarande Johanna i skolan men Jennie umgicks fortfarande delvis med henne på fritiden.

Vi var elaka små ungjävlar som bland annat passade på att gömma oss för dåvarande Johanna när hon klappade hundar osv.

Under vår tid som mobbare har vi dock många fina minnen. Tex. när vi fuskade på engelskan (det är lugnt, vi TOG kvarsittning), uppfinnandet av ordet "Schlärna", storbråk med lärarna, lekte hide and seek med lärarna fast de inte visste om det, klagande hos rektorn på både lärare och snesyende symaskiner. Avslutar mobbningstiden med ett fint minne:

Sandra slänger av vana upp ena benet och tänker åka på räcket nedför trappen, vilket är totalt förbjudet. Hon har dock missat den lilla detaljen att vi har sällskap med läraren.

Läraren: -Och vad tänker du göra?

Jennie snabbt: -Hon tänkte bara knyta skorna.

(denna gången fick vi inte ens skäll)

Det hände även några få bra saker under denna tid, vi var inte elaka varje dag. Vi spelade oskyldig 21: basket, startade sångkarriär i Radio Matchs studio och vann en vänskapslåtskrivartävling (observera ordet vänskap).

Radio Match, Radio Match

Ni e bäst, ni e bäst

Spelar bra musik, spelar bra musik

Ding, ding, dong

Ding, ding, dong

Livet går vidare upp till Flahultskolan. Eftersom vi hamnade i samma klass och bodde ungefär på samma ställe som dåvarande Johanna var vi i stort sätt tvungna att ta sällskap med henne till skolan. Vi mognade och slutade mobbas och detta ledde till vänskap.

Första året på flahult gick inte gullet på skolan. Ärligt talat existerade inte gullet i våra huvuden. Denna ängel hade ännu inte dykt upp i våra liv. Vi tillbringade istället dagarna med att låsa in Sandra i skåp (ni skulle sett Jonas min när han öppnade sitt skåp efter att vi lämnat tillbaka nyckeln), flyga med gitarr, spela pingis och sortera kortlekar i myset och massa annat oskyldigt.

Andra året på flahult blev vi ovänner. Vi praktiskt taget hatade varandra. Nej, så farligt var det ju inte. Men vi slutade umgås på fritiden. Sandra hade för mycket att göra, och började umgås med sina vänner inom sporten. På grund av detta har vi inget kul att berätta om detta år, förutom en väldigt viktig sak i våra liv. Vi konfirmerade oss, och träffade två andra ganska bra människor, Elin och Mickan.

Tredje året på flahult tappade vi dock ännu en gång vårt förstånd och hittade tillbaka till varandra. Vi skaffade oss en fiende men hittade även en ängel, vår alldeles egna lilla gullet. Rasterna bestod nu av gulletletande och syobesök. Vi trodde självklart att vi var bäst i världen på matte och kunde tillbringa lektionerna hos vår underbara lilla Syo, det visade sig att detta stämde. Skämt och sido men MVG fick vi ju, även om vi blev 3000 kronor fattigare.

Andra kul saker som hände under vårt sista högstadieår var tårtkalas hos Syon, en timmes sittande på en sandlåda bara för att se om vi klarade av det (kallt som fan var det), slagsmål och skönsång inför gullet, hälsning på gullet, filminspelning framför gullet, smygfotande av gullet, gullet, gullet, gullet osv.

Efter dessa år tillsammans skiljdes vi åt och började på olika skolor. Det var en lite jobbig tid för "De Stolta Töntarna" i början, med en hel del bråk och tjurande som kvällen hos Joppa då vi tjurade ihop totalt över att vi hade olika åsikter om huruvida vi skulle hyra film, eller kolla på en vi hade. Det slutade med att vi jätte tjuriga begav oss till VIP. När vi kommit en bit på väg slängde någon ur sig:" -Varför är du så tjurig för?". Vilket resulterade i ett stort gråtkalas. Tre minuter senare var alla åter på ett bra humör och som vanligt hyrde vi en jätte dålig film.

Under vår "bråktid" hade vi även ett minnesvärt bråk på bussen på väg till skolan. Under hela den tjugo minuters långa bussfärden hade vi en högljudd diskussion. Det var inte förens Sandra gick av bussen som vi märkte att alla på den fullsatta bussen satt knäpptysta och bara tittade på oss. Sandra hoppade av utan att ens säga "Hej då".

Det har nu gått lite mer än två år sen vi började gymnasiet och vår vänskap har klarat även de värsta stormarna. Något viktigt vi lärt oss under dessa år är att tiderna förändras och så också vi. Hur mycket vi än önskar det så kan inte gårdagen levas om igen, och ser man tillbaka på våra liv så spelar alla dessa år sin egna viktiga roll.

Förhoppningsvis kommer vårt förstånd aldrig åter och vi fortsätter att vara vänner tills döden skiljer oss åt. Kanske blir det inte så, men något som alltid består är denna blogg.

/Sandra och Jennie