Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand
Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt

Den 26 september var det, det har jag hört så många gånger nu. En fotbollsmatch, en seriefinal som började bra, men slutade åt helvete. Nog med att det blev förlust och vi får spela i femman ett år till, men det var ju den där andra lilla saken också. Ett brutet finger. Ett finger som jag brutit innan som gick så smidigt att få till att fungera igen. Samma sak denna gång tänkte jag, gips några veckor och sen lite övningar så är jag snart tillbaka igen. 7 veckor och 3 dagar har gått sedan 26 september. Idag var jag tvungen att göra återbesök för att fingret har börjat "knäppa". Fem över tre hade jag bokad tid för röntgen och var i god tid, ca 10 i. Efter 50 minuter fick ajg komma in, egentligen den tiden då jag hade bokad tid hos läkaren och 10 minuter efter att familjen anlänt till vaccinationscentralen där även ajg skulle befunnit mig. Efter ca 3 minuters väntan säger en sköterska till mig att doktorn är sen, jag tänker att då kanske jag hinner springa till vaccinationen mellan och javisst, sköterskan visar mig snabbaste vägen och jag bokstavligt talat springer dit, får 3 sprutor och springer tillbaka till ortopeden. Det var det här som hade oroat mig, skulle jag hinna med både och? Jajamen, lagom till läkaren var färdig kom jag tillbaka. Där vände glädjen ganska snabbt. Det var inga roliga besked som läkaren hade. Fingret har inte läkt som det ska och det måste opereras, i Linköping. Chansen till att få tillbaka normal rörlighet är minimal och i värsta fall måste fingret stelopereras. Denna helvetes-match kommer aldrig att försvinna ur mitt huvud.

Just nu hoppas jag bara på att jag får operera efter resan till malaysia så jag inte behöver ha gips när vi är där. Någon slags plastställning ska jag få imorgon som jag ska ha på fingret fram till operationen så inte fingret ligger fel hela tiden. Röntgen ska jag till också "Dit hittar du väl kanske nu!?" ja jo tack, det gör jag.

/Sandra (som är glad att hon har sin Emil)